Idag när jag skulle porrsurfa lite så hängde sig datorn. Eller det blev något bugg och min webläsare stängdes ner. Upp kom en dialogruta där det typ stod:
”din webläsare stängdes oväntat ner. Vill du rapportera detta till Apple? Skriv till Apple och berätta precis vad du gjorde när webläsaren stängdes ner”
Nja.. tror jag skiter i det.
Det räckte ju inte hela vägen för Alcazar i Lördagens schlagerfinal. Men inget att deppa ihop över . Eller som Alcazar-Andreas Lundstedt själv säger, Stay positive!
Jag har tänkt länge nu. Hela veckan faktiskt.
Kan det ha att göra med min överkonsumtion av rom och cola? Kanske den där gången i min ungdom då jag delade upp ett g kokain på bara två linor? Kan jag ha blivit tappad i golvet som liten? Har jag fått psykos? Har jag blivit utsatt för ett evil experiment av en galen professor som bytt ut min hjärna medan jag sov? All Exctasy?
Har hyllan ovanför min säng ramlat ner i mitt huvud, och sen har ett osynligt spöke hamrat upp den igen med en ljudlös hammare? Har jag hamnat i ett parallellt universum där jag är en morsa i 40 årsåldern som jobbar inom den offentliga sektorn och röker Blend Ultra under köksfläkten? Har jag dött i sömnen och blivit reinkarnerad som Christer Björkman? Äh, jag vette fan.
Varför?
Varför känner jag en lust att se schlagerfinalen ikväll?
Ni kanske såg det nya humorprogrammet ”Grillad” på SVT. Tydligen så ska man vara humor-elak mot en gäst som bjudits in till studion. Fast med kärlek.
typ roasta dom liksom. Så jag tänker inte vara sämre än att hänga på denna trend. Min först studiogäst är, inte helt förbluffande, Sanna Bråding.
Well Sanna. Du är ju, som vi alla vet, helt jävla keff.
Ja, det var egentligen det.
Tack för mig.
Ok, roasting var kanske inte min grej. Men det var fan aldrig B-skådisar som skyller ifrån sig heller.
Jag träffade en tjej på systemet förra helgen, det sa bara kluck.
Jag träffade en tjej på skoavdelningen för damer igår, det sa bara klack.
Jag träffade en tjej idag klockavdelningen på NK idag, det sa bara clock
Jag träffade även en tjej på avdelningen för sängkläder, det var kärlek vid första överkastet
Har du facebook? Det måste vara en av nollnoll-talets vanligaste frågor. Och i och med att alla har facebook, så måste ”Adda mig då!” vara ett av nollnolltalets vanligaste förfrågningar. Det skumma med facebook är att trots att typ alla har det, så är det ingen som vill erkänna att dom hänger där. Att hänga på facebook är förknippat med skam, brist på ett riktigt liv och en alldeles för stor erfarenhet av TV-utbudet på lördagskvällar.
Och det paradoxala är att man såklart ska ha asmånga vänner ändå. ”Jag har asmånga FB-vänner men hänger aldrig där” är den optimala kommentaren när man pratar facebook. ”jag har inga FB-vänner men hänger alltid där” är ett inte lika lyckat inflik i FB-diskussionen. DU är värsta facebooktorsken, nej, DU är det..osv..en mycket vanlig ordväxling now days. Facebooktorsk är nu ett skällsord värdigt svenska akadmiens ordlista.
Och precis som i vanliga samhället finns det ett klassamhälle på facebook. Lowlifes och highrollers.
Detta avgörs först och främst i fotoalbumet. Det bör innehålla massor av skojjiga partybilder på dig och dina många vänner. Helst på extravaganta locations. En ”drink i handen bild”-från Fort Aguada beach resort smäller klart högre än en ”dricka öl direkt från burken”-bild från en lägenhetsfest i Haninge.
Det är också skillnad på hur man spenderar sin tid på FB. Lowlifes spenderar sin tid med att spela Mobwars, skicka hjärndöda requests som går ut på att skicka snöbollar på varandra eller jämföra dig med andra vänner. Detta är samma människor som skickade en virtuell vampyrzombie på dig varje gång du loggade in på FB för ca ett år sedan. The FB-Highrollers däremot attendar coola events och kommenterar andra FB-highrollers skojjiga partybilder. Och accepterar friendrequests såklart.
En oskriven regel på facebook är att desto mer applications, desto mindre chans att bli raketforskare.
Och ja, vi har sett ”jag har använt en hemsida som gjort om min bild till ett gammalt klassfoto”.Det var inte kul då, och det är definitivt inte kul nu.
Och mammor.Kära mammor. Ni väntar barn, vi vet. Det är vackert och fint och ni är med all rätt stolta. Men att följa en graviditet på facebook i 9 månader med tillhörandes statusar om spark i magen och profilbilder på magar i olika skeden, kan få vem som helst att köra huvudet rakt igenom skärmen.
Ja, facebook är en konstig sak. Inte för att jag hänger där alltså.
By the way, har du facebook? Adda mig då!
Jag läste precis Anna Hibbs bloggråd. Anna tipsar om vad man ska göra när man har bloggtorka. Och det har jag nu. Inte för att jag har en svacka, men Bråding har hållit sig lugn, Rosing kanske har svårt att öppna käften eftersom hon har opererat in ankläppar och pendelmänniskorna (de som bor längst pendeltåget och döper sina barn till Vanessa och kallar sin pojkvän/flickvän för ”gubben där hemma” resp. ”regeringen”) har lyst med sin frånvaro på stan. Så jag har liksom ingenting att skriva om.
(mitt eget liv? Nej, det är som vanligt lika tomt som Chris Browns fanpage på kvinnoforum.se)
Men ialla fall, då kommer Anna Hibbs med detta fantastiska bloggtorka-råd, ”När jag inte har någonting att skriva om brukar jag bara lägga ut en bild på min röv”.
Eh..ok.
Är det verkligen effektivt? Vill man se det? Funkar det in real life också? Om man möter någon som det blir pinsam tystnad med.
-eh, ja…
-eh, ja..
-det var väl det..
-ja, det var nog det..hmm
-hmm..
-hmm..
-här har du
-vad fan är det?
-ett kort på min röv
Jag gjorde i alla fall en snabb men effektiv analys av allmänintresset för min röv, och kom på att jag nog måste använda ett annat bloggtorka-knep.
Vad det är vet jag ännu inte, men tills dess hoppas jag att ni håller ut!
Ingen lider mer än jag. Eller det skulle då kanske vara de som loggar in på Anna Hibbs blogg en dag när hon har bloggtorka.
22-åriga Jimmy Bäckman från Ludvika är som bekant försvunnen sedan en tid tillbaka.
Polisen letar och letar, men det går väl sådär.. milt sagt.
Detta är Jimmy-rubrikerna från veckan som gått:
*Polisen letar på ännu ett nytt ställe
*Vi kan ha hittat en kropp
*Här kanske Jimmy kan vara begraven
*Vi misstänker att Audin kan vara ett viktigt spår
Jag visste inte att det fanns så många svenska översättningar på
”sorry, but we aint got SHIT”
Det pågår ett krig i Sverige. I alla fall enligt tidningen Metro. Inte vilket krig som helst, utan ett bloggkrig. (vilket aftonbladet-ord)
På ena sidan har vi den verkliga förlagan till häxan surtant, Linda skugge. Och på de andra har vi bubbelgummet persionifierat, Ebba Von Sydow. “Debatten” går ut på att Skugge inte kan fatta hur kvinnor utan barn (läs Sydow) kan vara stressade. “Utan barn kan man inte vara stressad” säger Häxan surtant och fortsätter utan att skämmas, “alla kvinnor som har barn, sköter hus och hem och jobbar är faktiskt lite bättre än de som inte har några barn”.
Vilka får känna stress då? Skugge är, vad jag förstått, en mamma med tre barn. All rätt att känna stress. Men å andra sidan finns det ju kanske en ensamstående mamma med tre barn som förlorat en arm, då har ju inte de ensamstående mammorna med tre barn och två armar något att komma med. Sen kanske det finns någon som är ensamstående med tre barn, har förlorat en arm OCH ETT BEN! Då ska fan alla andra hålla käften.
Och sådär kan det ju pågå i all evighet, till slut får bara ensamstående föräldrar utan armar och ben, som förlorat sin hund i en gräsklipparolycka, tappat hemmanyckeln och fått skavsår känna stress. Och då kommer det någon som även har feber. Och så är vi igång igen.
Nej Surtant Skugge, klaga över stress eller vilken annan skit som helst får man göra vem man än är, barn eller inte, millionär eller hemlös. Alla får klaga lika mycket.
Den enda som egentligen borde lära sig att hålla käft, är du Linda Skugge.
Förr i tiden hade vi fakirer.
Folk som ställde upp på något som man visste skulle göra ont. Kanske få bestående men för livet.
Utsätta sig för direkt fara. Eller i alla fall göra något som gemene man tyckte var ren idioti.
Idag kan man söka till ”Den rätte för Rosing”.