En jordbävning har drabbat den svenska rockgruppen Europe, som var på turne i Chile.
Jordbävningen ägde rum mitt i natten och kastade medlemmarna ur sina sängar. En uppges ha slagit huvudet i nattduksbordet, och en annan sprang ur rummet med fruktan för sitt liv. Enligt uppgift är Europe chockade och skrämda.
Man är inte säker, men man tycks ha hört Guds mullrande röst efteråt,
”-Här har ni för eran jävla comeback..”
Nej, nej, du missförstod..jag tyckte inte att Malena Ernmans låt Le Voix, hade trancevibbar.
Jag menade TRANS vibbar.
Nu är det sol och varmt. Då blir det automatiskt öl. Blir det öl blir det sprit. Blir det sprit blir det fylla. Blir det fylla blir det galna grejer. Blir det galna grejer blir det ångest. Blir det ångest blir det mer sprit. Blir det mer sprit blir det kaos. Kaos är inte bra.
Fan, solen är farlig.
Jag pratade ju förut om att Sverige lider av psykoser titt som tätt. Eurovision-psykos. Tingeling-psykos och nu senast vårvärme-psykos, trots att det max är 7 grader i skuggan. Men tro mig, ”DEN KOMMER TILL HELGEN”. Vilken helg är dock osagt, jag tippar helgen runt den 24 juni ungefär.
Anyway, den senaste av psykoser som drabbat svenskarna är Free Dawit-psykosen. Dawit har suttit fängslad i Eritrea i sju år. I Sex år och 8 månader har inte en jävel, (förutom Eritreanska föreningen i Tensta) lyft på fingret. Nu helt plötsligt ska ALLA engagera sig, det skrivs protestlistor, görs namninsamlingar och chefsredaktörer slår sina påsar ihop för att fria den Eritreanska hjälten.
Expressen trackar varje dag dessutom en random vald politiker, med frågan: ”Vad har DU gjort för Dawit?”
Och det harklas fram svar som ”eh..jag följer debatten” och ”jag skrev på en lista igår..tror jag”. Jag undrar bara varför ingen politiker kan visa humor och självdistans med att svara: ”Fråga icke vad du har gjort för Dawit, fråga vad Dawit har gjort för dig”
DET hade varit humor.
För att rädda den lilla manlighet som ibland skimmrar igenom, har jag idag beslutat mig för att inte berätta att brännsåret på min hals kommer från en varm locktång
Aron Kutcher har tydligen blivit den första att uppnå en miljon anhängare i Twitter. Twitter är en liten miniblogg, där man med hjälp av korta meningar låter folk veta vad man gör eller tänker på. Vi här på Diamanten blev såklart nyfikna på what all the fuzz was about, så här kommer ett litet urdrag ur Arons Twitter:
*its really funny actually, that i have a filmcareer without actually having made any films that people know about.
*You remember that old show on Mtv, Punkd? nah, didnt think so. But you know what..i still do it!
*I Think its funny that i somehow ended up as a ”hot guy”, but if you look close..i look kinda retarded.
*I dont know if its a good thing being more famous for beeing married to a old woman, twice my age..than for any roles ive played.
*For how long am i gonna have these nightmares where Bruce Willis kicks my ass?
And last but not least,
*It probably says something about my career that the biggest thing in my life right now is that i have the biggest twitter..but hey, im to much of a retard to get that!
see you my fans. Or i just might as well say fan. or just Demi.
Hallå!
Sorry, jag har varit borta ett tag från bloggen ett tag nu. Jag hade lite grejer att fixa. Regeringen saknade ett topphemligt dokument som blev stulet på ett toppmöte i Moskva förra veckan. Sverige misstänkte den ryska superskurken Loblofeltd. Och skickade sin bäste man, Diamanten. Det var ett svårt uppdrag som började i Moskva för att leta spår efter Loblofeltd. Spåren ledde oss över hela jorden, vi jagade skurkar på skidor i Aspen och sprang i junglerna i Borneo. Till slut hittade vi Loblos näste. Det var en ö mitt i stilla havet som inte syntes på radarn. Ön var formad som en stor dödskalle med skog runt. Ön vaktades av tusen vakter vid varje väderstreck. Vakterna var mördarzombies som Loblo skapat i sina underjordiska experimentsalar. För att göra en lång historia kort, så fick jag tillbaka dokumentet, fick flickan och räddade världen.
Så nu sitter jag här igen, redo att blogga! Och jag lovar..nu ska det aldrig ta sån här tid mellan inläggen igen.
Om inte regeringen ringer igen.
Ibland när jag duschar så vill jag inte blöta håret. Och för att det då inte ska komma vatten på håret, eller för att jag inte bara ska få ett plötsligt infall och blöta håret ändå, så brukar jag ha på mig en mössa när jag duschar. Inte en badmössa. En toppluva. Med snöre och tofs.
Och ibland när jag står där naken i duschen med toppluva, brukar jag tänka att det är rätt tur att man är singel. Och kanske även lite på att det inte är så konstigt att man är singel.
Jag tittade på en bild i dag, och tyckte att den långhåriga, blonda man vi skickat till Ryssland som Sveriges eurovisionsbidrag, hade något lite, lite, lite, lite kvinnligt över sig. Men sen kollade jag igen och..nej.
I vintras kunde man se dom en och en. Gåendes. Huttrandes. Kanske, kanske två och två.
Helt plötsligt när det blir lite vårvärme dyker dom upp som ogräs överallt. I flock. Dom tar över fik, går på led (inte på rad)på smala trottoarer och dom tar upp hela mitten utrymmet på bussarna (så alla få trängas i främre delen medans den bakre delen av bussen är tom) Dom har, trots påsarna under ögonen och de saggiga träningsbyxorna, en överlägsen uppsyn. För dom har ju gjort det ultimata. Det INGEN tydligen gjort innan dom. Något som enligt dom själva borde höja dom till skyarna. Nämligen fött barn. Jag pratar förstås om de nyblivna småbarnsmammorna.
Dom är ÖVERALLT. Och alla har varsitt lilla mirakel som det aldrig kan refereras till för mycket tydligen. ”men PIOTR, vet du vad han gjorde..” ”men HILDA, hon gjorde si och så..” Någonstans kan man ana en tyst tävling om vems barn som har gjort det gulligaste eller smartaste.
Hamnar man, gud förbjude, bredvid dom på ett fik eller på bussen, får man höra högt och ljudligt en analytisk utläggning som går ut på om lille Oskars senaste bajs var grönbrunt eller bara brunt. Och det suspekta är att det yttras med någon sorts stolthet. ”Det var BRUNT!” Let me tell you something, om du står och skryter om någon annans bajs, borde du ta dig en rejäl tankeställare.
Varje sommar har ju en plåga, foppatofeln och boten Anna. Cityshortsen och wayfarers. Prognosen säger mig att flockar med nyblivna mammor som pratar barnbajs är den nya sommarplågan.
Kom tillbaka Basshunter, allt är förlåtet!