Idag på gymet hände det en sån sjuk grej! Det är en lång historia, men oj vad kul den var!
Det hela började med att en personlig tränare på gymmet refererade till mig som “biffig” när han pratade med en kund.
Och sen..eller vänta..
Det var nog bara det jag ville berätta.
Sov gott.
Jag har köpt ett par vita byxor. Eller inte vita, men väldigt ljusa. På “jag är en 14-årig modebloggare-språk” kan det kanske heta “elfenben” eller “vit skymning” eller något liknande. Men ni hajjar. Vita liksom.
Att bära dessa väldig ljusa byxor kan liknas vid känslan som en ful kille har när han är med sin jätte snygga flickvän,”det här känns ju nice, men det är bara en tidsfråga innan det skiter sig”. Det krävs bara en kompis med ett vinglas i handen och tio innanför västen, för att mina byxor ska se ut som Always Ultras våta dröm.
Eller en regnpöl och närgången cyklist, så är dalmatinerna helt plötsligt 102 stycken. Så det är en ständig jobbig känsla i magen. Ungefär som en självmordsbombare som går in på ett café, man VET att det kommer smälla, men är bara inte säker på exakt när.
Så det är lite jobbigt, men vad skulle jag ha gjort, tagit den mörkblåa kusinen? Varit safe, men inte lika snygg? För det är det som är grejen, jag känner ju mig som en kung när jag går där i mina vita brallor, matchade med ett par nyinköpta sneakers. Jag skiter i att jag ser ut som en 60-årig playboy eller någon statist från Miami Vice, jag är damn hot i mina vita brallor!
Mina vita byxor står för min nya levnadsstil, jag ska börja ta mer chanser-kanske misslyckas jag, men jag tog chansen. Kanske sitter jag i morgonkväll med en väl luftad Amarone Classico över låren, men jag fick ialla fall gå omkring och skina några dagar. Och det var det värt. Man måste våga våga.
Så mitt livsmotto från och med nu är , Hellre våga bära vita byxor en dag och bli lite smutsig, än ha blåa jeans hela livet.
Man kan säga mycket om TVn. Att den förslöar våra barn, att den gör så att vuxna människor pratar Robinson-pakter på lunchfikat och att den håller ensamma människor sällskap på lördagskvällarna. Allt är säkert sant, whatever. Det jag älskar TVn för är att den räddar mitt dåliga samvete. Lyssna här.
Är man lite ängslig för att man inte har dammsugit eller kanske vattnat blommorna på två dagar, så kan man alltid kolla på “rent hus” på fyran, där någon palestinasjalsbärandes student i Norrköping borstar tänderna i toan för att man inte kommer in i badrummet för alla pizzakartonger. Genast känns det bättre och man skjuter upp dammsugningen en dag till. Och har man spenderat alldeles för mycket pengar på hallonmojitos och Moulis senaste vårkollektion, så kan man alltid kolla på “lyxfällan”, där något whitetrash-par från sundbyberg lever på kredit samtidigt som dom kan tapetseta det belånade radhuset med inkassobrev. Genast känns det bättre och man surfar in på zoovillage direkt. Har man fylleångest för alla fantastiskt korkade grejer man gjort kvällen innan, så kollar man bara på “Färjan”. Vips så var den ångesten borta. (Om man inte ser sig själv ha tequilarace med färjan-håkan i bar överkropp förstås). Och vill man bara känna att man inte är en stor idiot själv, kan man bara kolla på närmsta avsnitt av årets upplaga av Robinson.
Det finns bara en enda sak jag saknar hos min käre vän TVn nu. En sak för att kunna stilla mitt dåliga samvte till 100%. Och det är ett program om djupt nergångna sommaralkisar. Roséjunkies. En-stor-stark-tack-pundare. BIBtorskar. Drinkoholister. Alla som vid sommarens underbara infart helt plötsligt inte känner sig främmande för ett glas rosé på balkongen fast det är tisdag. Alla som med solen i ögonen älskar att höra hur bibben fyller plastmuggen med rödtjut. Alla vi som gör en helt vanlig AW till en riktig uteserveringsfylla bara för att det är sol. Alla som älskar känslan av gräsmatta mot händerna medans kompisen, trots att det är vardag, korkar upp andra flaskan rosé. DET är ett TV-programm jag skulle vilja se!
Då skulle jag defenitivt sitta klistrad.
Så att jag inte skulle ha ångest för att jag redan låg på 4e glaset rödtjut.
Läste precis i Aftonbladet att hälften av alla människor kissar i poolen.
Det känns väl lite ofräscht. Men ändå, bättre det än om hälften av alla människor badade i toaletten.
När man tänker efter så är det ju inte så chockerande att Magnus Hedman åker omkring med knark i fickorna.
Han har ju varit på samma mentala nivå som en av Graaf-systrarna i flera år. Borde det inte ha ringt en varningsklocka i hans omgivning redan då?
-”jaså, du sitter på kvällarna och har givande konversationer med en av Graafsystrarna..cheezus, youre in deep buddy.”
Det är inte min stil att outa folk. Och det är inte min stil att berätta vem den världskända fotbollspelaren som torskat för knark är. Men jag vet att det är en man. Kanske en man på en hed. En hed-man om du så vill.
God kväll.
Såg på Debatt alldeles nyss, det handlade om kroppsuppfattning, och medias roll i hela prylen.
En tant menade att det är medias fel att det råder så mycket skev kroppsuppfattning bland folk, och att “vanliga” människor borde få ges lite airtime i mediebruset. För att neutralisera. Hmm, låt mig komma med min synpunkt på det hela. Och det är min blogg, så det får jag.
Jag är ju lite torsk på inredning. Ingen inredningsbög på något sätt, men jag lägger gärna ner både tid och pengar på ett hem som jag trivs i. Kanske lite mer pengar och lite mer tid än svennebanan. I alla fall en manlig svennebanan. Hur som helst, jag letar ofta insperation till att förnya min våning (våning låter flashigare än lägenhet, lägg det på minnet vid nästa mingel) Så jag brukar ofta bläddra i diverse inredningstidningar för att hitta nya ideer. Det är bara en liten detalj. Inredningstidningar håller sig bara med två typer av boende, stora mansions på landet där ägaren är en pensionerad vithårig författare med fabläs för vita möbler, stora ytor och prydnadssaker från hela jordklotet, eller 200kvm lägenheter på Östermalm med ett juristpar i 30something som tjänar mer än Angolas BNP tillsammans. “Vi kände att vi ville ha något extra i badrummet, så vi tog marmor från Egypten istället för klinkers som var standard.” Ja, alla som inte tar marmor från egypten istället för klinkers struntar nog i det bara för att dom inte känner att dom vill ha något extra..eller?
Hur som helst har det slagit mig att inredningstidningar bara handlar om eskapism. Man vill fly från verkligheten. Kolla in andras stora ouppnåeliga mansions med prydnadssaker från yttre mongoliet, eller lägenheter med Egyptisk marmor i badrummet. Drömma sig bort till dessa fantasiboenden, kanske låtsas att man själv hade köpt den där vasen i Afrika eller sagt “fan älskling, ska vi inte unna oss något extra i badrummet, vad sägs om marmor från Egypten?” För ärligt, inte hade vi väl loosat oss själva i tidningarna i timmar om de innehöll hyreslägenheter i Brandbergen? Inte hade vi väl drömt oss bort till student-ettor med kokvrå och sovalkov?
Nej, vi får insperation på en högre nivå, vi vet att vi inte bor i ett mansion, men när vi lägger ner tidningen har vi en känsla av lyx inom oss, sedan går vi och byter plats på en vas och en lampa och känner att, fan blev det inte lite, lite mer likt ett stort författarmansion? Jo fan.
Och likadant är det med modetidningar. Vi drömmer oss bort till platta magar och fasta armar. Vi drömmer oss bort bland vackra männsikor, lägger ned tidningen och känner oss lite snyggare. Vi går in till badrumsspegeln, full av den nya insperationen, fixar frillan lite som i tidningen och tänker, fan blev jag inte lite snyggare. Jofan.
För ärligt, hade vi drömt oss bort, eller ens köpt tidningarna, om det istället var tvåbarnsmammor med hängröv, män i 50-års åldern med ölmage och begynnande flint, eller trötta dagisfröknar med påsar under ögonen och gula tänder for smoking under köksfläkten i 30 år? Svaret på den frågan är såklart nej. Precis som med inredningstidningarna gillar vi att fly från verkligheten. DÄRFÖR finns inte “vanliga” människor i mediebruset. Och om det stör dig, får du låsa in dig på jobbet och jobba som en idiot, för då kanske du ialla fall en dag har råd att säga, “fan älskling, ska vi inte ta egyptisk marmor i badrummet.”
Jag kommer ihåg när jag först stiftade bekantskap med dig. Jag blev faktiskt presenterad för dig av mina föräldrar. Vid väldigt ung ålder faktiskt. Men då visste jag inte att du skulle komma att betyda så otroligt mycket för mig i resten av mitt liv. Du har varit med mig hela livet. Vi har sedan ung ålder tragglat i replokaler, och sedan glänst tillsammans inför publik. Du har alltid varit med på resor över hela världen, tekniska förutsättningar har fått bestämma hur du följde med, men du var alltid med. Jag har till och med åkt över Atlanten, bara, bara för att få vara med dig där du glänser som bäst.
Du har varit med mig i svåra stunder, man kan faktiskt säga att du räddat livet på mig. Ordagrant. När det känts som om ingen annan förstått, har du alltid funnits där som ett skyddsnät. Vi har gråtit många, många gånger tillsammans. Men vi har även delat skratt och glädje, stått i bar överkropp och bara skrikit ut våran vilja att leva. Haft adrenalinkickar tillsammans som inte kan liknas vid något annat. Baby, vi har levt. Levt tillsammans. Sida vid sida, snart i 100 år känns det som. Och det bästa med allt är att jag vet att du kommer vara med mig i resten av mitt liv, det är egentligen det enda säkra jag vet just nu.
Och det får mig att må så bra.
Så från mig till dig: musiken- youre the love of my life.
Vet inte om ni såg “Berg flyttar in” senast, det var med Dregen. Jag läste angående det, på ett hårdrocksforum alldeles nyss, att Dregen inte var “tillräckligt punk”. Detta baserades bl.a på den nyss nämnda medverkan hos Berg, samt att han typ varit med i alla soffprogram som finns, och till och med Bollibompa tror jag.
Som en parallel till detta har även Dregen fått mycket skit för den kända intervjun där han, dyngrak, bl.a pratar om sitt kokain. “rockstjärna pratar om sitt kokainmissbruk” smällde Aftonbladet upp som om det var i klass med en ebolaepedemi i Skåne. Stackars Dregen, för MYCKET punk för Svennebanan och för LITE punk för rockerserna. Det är inte lätt.
Men här är min poäng. Att vara punk har alltid handlat om att gå utanför det förväntade mönstret, oavsett om man är en trist skjorta-jeans-kavaj-kille som jobbar på Ericsson eller en gittarist i ett rockband. Är du den coola rockkillen som bara dricker 6:or whiskey/cola på Harry B James i ett Mötley Crue-linne och hyllar 70-tals KIZZ, är du precis lika opunk som den trista Erisson-killen som spelar innebandy på tisdagarna och hottar upp sin trista outfit med ett J.Lindeberg-skärp när han går ut på Lördagarna.
Så enligt mig finns det inget mer punk än att ta kokain när man känner för det och hänga i Bollibompa när man känner för det. DÅ gör man verkligen vad man vill när man själv vill. Jag tycker alla borde följa Dregens exempel, gör vad ni vill utan att bry er om vilket fack ni hamnar i. För det kommer alltid finnas folk som har åsikter om det man gör, det kommer man aldrig ifrån.
Men medans ni blir dömda-för det kommer ni att bli, se till ha jävligt kul undertiden!
Fotnot: Detta är inget försvarstal för varken Dregen, Bollibompa eller kokain. Bara en hyllning till den fria viljan.
Jag ska gå och lägga mig nu, men jag tänkte bara undra lite över låten “Do they know its christmas”.
Som ni vet, en låt av kända artister för att hjälpa svältande barn. Jag är trött, så jag orkar inte skriva något långt inlägg, och jag tror inte det behövs, så jag bara lämnar er med den här textraden från låten. Och undrar lite stillsamt: WHAT?
“..tonight thank God it’s them instead of you”
Eh..ok. Ädelt