Inte ens om du ligger för döden, eller till och med är död, kan du ha missat 2009 års största snackis hitills,
Susan Boyle. Den fula, gamla och dåligt klädda damen som har sjungit arslet av hela världen i Englands version av Talang 2009. Klippet är det mest sedda på youtube, och fikapauserna på kontor världen över har ett givet samtalsämne. Och nu har det tydligen kommit en ny Boyle, fast en kille. Jamie Pugh.
Jamie, liksom Boyle har också dragit en nitlott i genlotteriet. Ful som stryk. Men sen börjar han att sjunga. Publiken står upp och appåderar och tjejen i juryn kör på sitt manér och tappar sin haka sådär lite extra teatraliskt. Allt till tonerna av Bring him home. Precis som när Boyle sjöng bjuds vi på publik som står i stolsraderna, de närmsta bekanta som gråter av “revengekänsla” och tjejen i juryn som tappar hakan sådär teatraliskt igen.
Och visst, det låter helt okej i båda fallen. Men ärligt, är inte själva uppståndelsen byggd på det faktum att en ful person sjunger bra. Eller för att vara ännu krassare, en ful person som har talang. Det är väl egentligen DÄR sensationsvärdet ligger? För visst har vi hört bättre röster? Men då kanske dom har suttit på människor som man förväntar sig har talang. Snygga människor.
Jag vet att det finns många människor som ser både Boyle och Jamie Pughs historier som solskenshistorier, snudd på moderna varianter av den fula ankungen. Jag däremot, ser det bara som ännu ett sätt där mediebruset har förklarat att människor som inte ser ut som den mediala bild av tjej eller kille som prånglas ut som ideal, inte är lika berättigade av att besitta talang. Och gör dom det, trots sina tillkortokommaden som stora rövar, dålig hy, ouppdaterad klädstil, tjocka magar eller snea tänder, ja, då är det kors i taket. En solskens historia. Eller kanske bara lite vanligt gammeldags hyckleri.