Rhymes från andra våningen

I vintras kunde man se dom en och en. Gåendes. Huttrandes. Kanske, kanske två och två.

Helt plötsligt när det blir lite vårvärme dyker dom upp som ogräs överallt. I flock. Dom tar över fik, går på led (inte på rad)på smala trottoarer och dom tar upp hela mitten utrymmet på bussarna (så alla få trängas i främre delen medans den bakre delen av bussen är tom) Dom har, trots påsarna under ögonen och de saggiga träningsbyxorna, en överlägsen uppsyn. För dom har ju gjort det ultimata. Det INGEN tydligen gjort innan dom. Något som enligt dom själva borde höja dom till skyarna. Nämligen fött barn. Jag pratar förstås om de nyblivna småbarnsmammorna. 

Dom är ÖVERALLT. Och alla har varsitt lilla mirakel som det aldrig kan refereras till för mycket tydligen. ”men PIOTR, vet du vad han gjorde..” ”men HILDA, hon gjorde si och så..” Någonstans kan man ana en tyst tävling om vems barn som har gjort det gulligaste eller smartaste.

Hamnar man, gud förbjude, bredvid dom på ett fik eller på bussen, får man höra högt och ljudligt en analytisk utläggning som går ut på om lille Oskars senaste bajs var grönbrunt eller bara brunt. Och det suspekta är att det yttras med någon sorts stolthet. ”Det var BRUNT!” Let me tell you something, om du står och skryter om någon annans bajs, borde du ta dig en rejäl tankeställare. 

Varje sommar har ju en plåga, foppatofeln och boten Anna. Cityshortsen och wayfarers. Prognosen säger mig att flockar med nyblivna mammor som pratar barnbajs är den nya sommarplågan. 

Kom tillbaka Basshunter, allt är förlåtet!