Satt och kollade lite folk på Facebook tidigare ikväll, och råkade snubbla över en snubbe som jag gått i samma skola som i lågstadiet. Vi har inte varandra som FB-vänner och har egentligen aldrig umgåtts. Men jag har klara minnen av honom ändå. Han var nämligen den där där ungen som finns i alla lågstadieklasser, precis som den populära och den alldeles för långa. Han var nämligen den mobbade. Och egentligen inte helt uncalled for, han besatt alla de talanger man ska ha för att bli mobbad som 8-åring. Han var tjock, hade glasögon, fula kläder, dreglade lite för mycket för att vara över 2 år och var allmänt mobbningstilldragande. Jag själv mobbade honom aldrig, men såg titt som tätt på hur han blev döpt i toaletten och mulad med iskockor. Och jag hörde titt som tätt hur folk fnissade bakom hans rygg och kallade honom för väldigt otrevliga saker baserat på hans väldigt out of date -look.
Men nu när jag såg hans profil såg jag inte längre en pojke. Jag såg en man. En gift man dessutom. En man som satt SJUKT roliga bildtexter till sina fotoalbum och hade många FB-vänner. En man som hade skaffat sig en fru och ett bra jobb. Många polare och ett bra liv överlag. Han log på sina bilder, och höll sin fru i handen. Han hade tydligen firat sin 30-års dag med lyckat resultat och varit och rest. Hans Info-sida på FB vittnade om stor självdistans och intelligent humor.
Och på något jävla skumt sätt kände jag lycka. Kanske till och med lite lättnad. Lättnad av att mina skuldkänslor som innocent bystander när jag var 9 år, bleknade när jag såg att han numera var en glad och tillfreds man. En svag förnimmelse av revenge å hans vägnar. Det är kanske till och med så att när jag svept den här drinken, ska ta mod till mig att adda honom på Facebook.
Om han vill vara FB-polare med en tönt som mig vill säga.
Åh det där känner jag igen! Träffade en ”sådan” kille på stan för något år sedan. En snygg, helt rätt, typisk student.
Jag hälsade, det gjorde inte han. Jag unnar honom det, trots att jag bara var den som inte sa ifrån när andra mobbade.
Fy fan vad barn kan vara grymma och fy fan så glad jag blev när han nu verkar må så bra!!
Ja, men eller hur blir man glad! Revenge of the nerds
Hm. Jag tror att jag vet vem det är. Glasögon, lockig fru med en fäbless för lusekoftor, I.B? Jag var tvungen att kolla. Han var rolig.
hahahahahah, detektiven! Japp, såklart det var han
Det är ju ändå jävligt fantastiskt att jag kunde räkna ut vem det var. Fast han var å andra sidan sjukt mobbad. Jag är väl en tre år yngre än er och jag tror att jag kanske mobbade honom lite med. Det blir väl till att brinna ett par år i helvetet för det, fan.