Jag har köpt ett par vita byxor. Eller inte vita, men väldigt ljusa. På “jag är en 14-årig modebloggare-språk” kan det kanske heta “elfenben” eller “vit skymning” eller något liknande. Men ni hajjar. Vita liksom.
Att bära dessa väldig ljusa byxor kan liknas vid känslan som en ful kille har när han är med sin jätte snygga flickvän,”det här känns ju nice, men det är bara en tidsfråga innan det skiter sig”. Det krävs bara en kompis med ett vinglas i handen och tio innanför västen, för att mina byxor ska se ut som Always Ultras våta dröm.
Eller en regnpöl och närgången cyklist, så är dalmatinerna helt plötsligt 102 stycken. Så det är en ständig jobbig känsla i magen. Ungefär som en självmordsbombare som går in på ett café, man VET att det kommer smälla, men är bara inte säker på exakt när.
Så det är lite jobbigt, men vad skulle jag ha gjort, tagit den mörkblåa kusinen? Varit safe, men inte lika snygg? För det är det som är grejen, jag känner ju mig som en kung när jag går där i mina vita brallor, matchade med ett par nyinköpta sneakers. Jag skiter i att jag ser ut som en 60-årig playboy eller någon statist från Miami Vice, jag är damn hot i mina vita brallor!
Mina vita byxor står för min nya levnadsstil, jag ska börja ta mer chanser-kanske misslyckas jag, men jag tog chansen. Kanske sitter jag i morgonkväll med en väl luftad Amarone Classico över låren, men jag fick ialla fall gå omkring och skina några dagar. Och det var det värt. Man måste våga våga.
Så mitt livsmotto från och med nu är , Hellre våga bära vita byxor en dag och bli lite smutsig, än ha blåa jeans hela livet.
Jävligt tur att den kompisen med vinglaset erbjöd sig att låna ut hennes jeans, det är kärlek det
As a Highroller you need vita byxor liksom