Rhymes från andra våningen

Såg på Debatt alldeles nyss, det handlade om kroppsuppfattning, och medias roll i hela prylen.

En tant menade att det är medias fel att det råder så mycket skev kroppsuppfattning bland folk, och att “vanliga” människor borde få ges lite airtime i mediebruset. För att neutralisera. Hmm, låt mig komma med min synpunkt på det hela. Och det är min blogg, så det får jag.

Jag är ju lite torsk på inredning. Ingen inredningsbög på något sätt, men jag lägger gärna ner både tid och pengar på ett hem som jag trivs i. Kanske lite mer pengar och lite mer tid än svennebanan. I alla fall en manlig svennebanan. Hur som helst, jag letar ofta insperation till att förnya min våning (våning låter flashigare än lägenhet, lägg det på minnet vid nästa mingel) Så jag brukar ofta bläddra i diverse inredningstidningar för att hitta nya ideer. Det är bara en liten detalj. Inredningstidningar håller sig bara med två typer av boende, stora mansions på landet där ägaren är en pensionerad vithårig författare med fabläs för vita möbler, stora ytor och prydnadssaker från hela jordklotet, eller 200kvm lägenheter på Östermalm med ett juristpar i 30something som tjänar mer än Angolas BNP tillsammans. “Vi kände att vi ville ha något extra i badrummet, så vi tog marmor från Egypten istället för klinkers som var standard.” Ja, alla som inte tar marmor från egypten istället för klinkers struntar nog i det bara för att dom inte känner att dom vill ha något extra..eller?

Hur som helst har det slagit mig att inredningstidningar bara handlar om eskapism. Man vill fly från verkligheten. Kolla in andras stora ouppnåeliga mansions med prydnadssaker från yttre mongoliet, eller lägenheter med Egyptisk marmor i badrummet. Drömma sig bort till dessa fantasiboenden, kanske låtsas att man själv hade  köpt den där vasen i Afrika eller sagt “fan älskling, ska vi inte unna oss något extra i badrummet, vad sägs om marmor från Egypten?” För ärligt, inte hade vi väl loosat oss själva i tidningarna i timmar om de innehöll hyreslägenheter i Brandbergen? Inte hade vi väl drömt oss bort till student-ettor med kokvrå och sovalkov?

Nej, vi får insperation på en högre nivå, vi vet att vi inte bor i ett mansion, men när vi lägger ner tidningen har vi en känsla av lyx inom oss, sedan går vi och byter plats på en vas och en lampa och känner att, fan blev det inte lite, lite mer likt ett stort författarmansion? Jo fan.

Och likadant är det med modetidningar. Vi drömmer oss bort till  platta magar och fasta armar. Vi drömmer oss bort bland vackra männsikor, lägger ned tidningen och känner oss lite snyggare. Vi går in till badrumsspegeln, full av den nya insperationen, fixar frillan lite som i tidningen och tänker, fan blev jag inte lite snyggare. Jofan.

För ärligt, hade vi drömt oss bort, eller ens köpt tidningarna,  om det istället var tvåbarnsmammor med hängröv, män i 50-års åldern med ölmage och begynnande flint, eller trötta dagisfröknar med påsar under ögonen och gula tänder for smoking under köksfläkten i 30 år? Svaret på den frågan är såklart nej. Precis som med inredningstidningarna gillar vi att fly från verkligheten. DÄRFÖR finns inte “vanliga” människor i mediebruset. Och om det stör dig, får du låsa in dig på jobbet och jobba som en idiot, för då kanske du ialla fall en dag har råd att säga, “fan älskling, ska vi inte ta egyptisk marmor i badrummet.”