Rhymes från andra våningen

Vet inte om ni såg “Berg flyttar in” senast, det var med Dregen. Jag läste angående det, på ett hårdrocksforum alldeles nyss, att Dregen inte var “tillräckligt punk”. Detta baserades bl.a på den nyss nämnda medverkan hos Berg, samt att han typ varit med i alla soffprogram som finns, och till och med Bollibompa tror jag.

Som en parallel till detta har även Dregen fått mycket skit för den kända intervjun där han, dyngrak, bl.a pratar om sitt kokain. “rockstjärna pratar om sitt kokainmissbruk” smällde Aftonbladet upp som om det var i klass med en ebolaepedemi i Skåne. Stackars Dregen, för MYCKET punk för Svennebanan och för LITE punk för rockerserna. Det är inte lätt. 

Men här är min poäng. Att vara punk har alltid handlat om att gå utanför det förväntade mönstret, oavsett om man är en trist skjorta-jeans-kavaj-kille som jobbar på Ericsson eller en gittarist i ett rockband. Är du den coola rockkillen som bara dricker 6:or whiskey/cola på Harry B James i ett Mötley Crue-linne och hyllar 70-tals KIZZ, är du precis lika opunk som den trista Erisson-killen som spelar innebandy på tisdagarna och hottar upp sin trista outfit med ett J.Lindeberg-skärp när han går ut på Lördagarna.

Så enligt mig finns det inget mer punk än att ta kokain när man känner för det och hänga i Bollibompa när man känner för det. DÅ gör man verkligen vad man vill när man själv vill. Jag tycker alla borde följa Dregens exempel, gör vad ni vill utan att bry er om vilket fack ni hamnar i. För det kommer alltid finnas folk som har åsikter om det man gör, det kommer man aldrig ifrån. 

Men medans ni blir dömda-för det kommer ni att bli, se till ha jävligt kul undertiden!

Fotnot: Detta är inget försvarstal för varken Dregen, Bollibompa eller kokain. Bara en hyllning till den fria viljan.